What does grandma need

Låt mig börja med att prata om en annan person.
Min 90åriga granne Ingrid. Vi har bott i samma hus i 4,5 år. Samma våning, hon bor 2 dörrar bort. För ett halvår sen kände Ingrid aldrig igen mig, hon frågade vem jag var när jag sa hej och ibland trodde hon jag var kille. :)
Nu vet Ingrid vad vi har pratat om dagen innan. Hon frågade mig en dag: "Har din svärmor hört vad du berättat för mig igår?" - Alla som har träffat någon dement vet att det är ett enormt framsteg. Vad är då skillnaden? Jo, dels har jag nästan alltid en ny "accessoar" med mig sen ett halvår tillbaka. Som är tillräckligt stor för att synas och inte blanda ihop mig med någon annan - min bebis. :) Dels har vi pratat 5 minuter varje dag om allt möjlig - från skorpor till väder till tvätt.
Så här lite behövs för att stimulera en dement människans hjärna och bygga nya minnesbanor i hjärnan.

Min mormor har haft ett otroligt aktivt liv. Hon har jobbat som förlossningsläkare och tog nästan aldrig ledigt. När vi var på "semester" på landet jobbade hon som sportläkare på idrottsläger i byn. Dessutom ska det vaknas kl 5. Om det inte ska fiskas, så ska det tvättas och städas. Ser mormor en gravid kvinna på vägen till stranden, måste hon prata om hur barnet ligger etc. Ingen rast ingen ro.

Nu sover mormor och vilar större delen av dygnet. Hon har svindel och vill inte gå upp förrän kl 14-15. Ibland får hon idén att hon vill gå och shoppa. Hon glömmer bort att hon inte kan gå mer än 200 meter. Och så glömmer hon bort vilka fina kjolar hon redan har. När mamma visar henne dessa i garderoben, blir mormor överlycklig.

Det finns alltså både för- och nackdelar med mormors demens. Dels det där med att vara lycklig över saker man har (borde vi alla öva på att komma ihåg), men också att inte vara medveten om sin Kafkaliknande situation. Tänk dig bara dig själv bli över 90, du har ett barn som flyttat till säg, Thailand, 2 barnbarn och 2 barnbarnsbarn som bor där och du får inte bo i Thailand. Du MÅSTE bo i ett land du inte har några anhöriga kvar i.

Då tänker jag. Det som jag kan göra, det som är inom min kraft, är att faktiskt stimulera henne så mycket det går. Ge henne så mycket glädje jag kan. Igår var det julafton, och när vi satte oss till bords frågade mormor hur mycket jag fyller. Och det är helt OK. Jag kan berätta många gånger vad det är för datum idag. Och vilket år det. Det kostar mig ingenting. På inspelning av Philip och Fredriks årskrönika fick inte mormor ut så mycket av att vara med i programmet. Hon förstod inte varför hon skulle vara där. Men en annan händelse i samband med det får mig att känna att det var 100% rätt att ta med henne dit.

Ni vet hur när en person som kommer in i rummet strålar av självtillit. Och ser confident ut. På ett bra sätt. När Jack Nicholson närmade sig bordet vi satt vid, mormor var den första han uppmärksammade.
"Hello goodlooking" sa han. Jag översatte. Mormor berättade att hon var 90. Han: "and you still like men?". Mormor blev genast mycket gladare, hennes blick mycket piggare, hon såg lite blyg ut. Han känns som en person som kan dela med sig av glädjen, hans goda humör, humor, fina ord. Mormor visste inte vem hon pratade med. Men hon var mycket piggare i en hel timme.

Hon kommer aldrig att träffa Jack Nicholson igen, men nu vet jag vad jag vill. Jag vill ge henne fler glada stunder. Och jag kommer att göra allt inom min makt. Att vara hjälpa migrationsverket utöva dödshjälp på henne? Herregud, den här kvinnan la ner tid på att tvätta mitt hår med ägg när jag var 11. Bara för att håret ska vara mer glansigt. När hon kunde ägnat sig åt sig själv och sina egna hobbys. Hon är värd en mycket bättre behandling än det här.